OM MIA, SKRIVET AV HENNES SYSTER ÅSA

Brevet från begravningsceremonin

Född nyfiken, skulle man nog kunna säga om Mia.
Redan tidigt smet hon gärna iväg på egna äventyr. Mamma Sigrid som hade mig, tre år yngre, att ta hand om också, hade inte en chans!
Sigrid har berättat hur Mia i treårsåldern stegade ut ur en butik i Strängnäs, där vi då bodde, med en jättefin, ny dockvagn! Kassörskan hade inte reagerat på flickan som så självklart gick förbi. Hon trodde förstås att vagnen var hennes.
Vid ett annat tillfälle i affären hade Mia gått fram till en främmande barnvagn och klätt av bebisen som låg där i. Ytterligare en annan gång hade hon gått iväg med en tax som stod bunden utanför på gatan.
Det finns många historier om Mia. Hon är en viktig del i vår släktlegend. Inte bara för att hon var första barnbarnet på morssidan. Utan för att hon var så speciell. Det hände alltid saker runt henne. Vi är många som genom åren gått och undrat vad hon ska hitta på härnäst.

Som tonåring tillhörde hon de tuffa tjejerna. De som hängde vid rökrutan, som var högljudda och vågade käfta emot lärarna. Mia hade temperament.
Ingen satte sig på henne. Hon klarade sig alltid, och blev med tiden vad man skulle kunna kalla gatusmart. Hon var ett vardagligt universalgeni – matlagningsrecept, sömnad, bilar, elektronik och Försäkringskassans blanketter – ingenting var henne främmande.
Hon kunde ”ta” folk, prata med alla, passade för alla jobb, även om hon inte stannade särskilt länge. För hon var också rastlös.

Min syster gick på en hel del nitar under sitt liv. Men hon hade en förunderlig förmåga att alltid landa på fötterna! Hon kom igen och höll humöret uppe. Flyttade, bytte jobb, avbröt relationer och gick in i nya, alltid lika optimistisk.
Hon hade liksom ett annat tempo än vi andra. Jag har brukat säga ibland att hon levt dubbelt så fort. Visst fanns det mycket kvar som hon ville göra, inte minst se de tre barnbarnen växa upp.
Men leva hann hon. Mer än de flesta.

Väninnan Ingelas personliga hälsning på nyårsaftonen gjorde henne så glad, hon ville gärna få den uppläst på sin begravning:

”Jag tror att jag aldrig har träffat en sådan stark människa som du är. Du ger av dig själv på ett underbart sätt, stöttar andra när det är du som ska ha all stöttning som går att få.”

Det fanns en mognad hos Mia som man lätt förbisåg. Det märkte vi alla inte minst på hur hon handskades med sitt cancerbesked. Hennes nya motto blev: ”jag tar en dag i taget”.
Och det gjorde hon verkligen. Vilade när tröttheten tog över, gick på restaurang eller hälsade på hos vänner när orken räckte. Fortsatte köpa snygga kläder. Var in i det sista aktiv på Facebook, där hon uppdaterade sin status så att alla vännerna kunde följa hur hon mådde och hur behandlingarna gick. Hon var nyfiken även på sin sjukdom och hade gåvan att kunna prata om den helt öppet.
Mia ömkade sig aldrig, i sitt livs svåraste stunder tänkte hon mest på andra. Värnade vänner och anhöriga. Även där hade hon alltså något att lära oss som fanns i hennes närhet.