ÄTA, SOVA, ANDAS

Klockan har precis passerat 03:00, så nu är det tisdag. Jag är alltså inne på 6:e dagen utan min mamma. Det är fortfarande ganska orealistiskt att hon är borta och jag måste alltid fundera en stund över vilken dag det är. Tid och rum är inte riktigt som det brukar.

I fredags (valborg) somnade jag i soffan strax innan 22 på kvällen. Efter ett par sömnsnåla och oroliga nätter var jag väl utmattad. Jag somnade in så tungt att det var omöjligt att väcka mig. Snubben försökte få liv i mig flera ggr och blev t.o.m för en stund orolig över om jag var vid liv eller ej. Vilket jag givetvis var. Klockan 12, dagen därpå vaknade jag. Det vill säga 14 timmar senare. Kan inte minnas när jag hade så lång sömn senast, om jag ens haft det?

Efter det uppvaknandet tog det mig ända till söndag kväll, runt 22 tiden att somna igen. Alltså stannade jag uppe i ca 1,5 dygn. Så min dygnsrytm och sovvanor är ganska ur balans. Jag är ganska ur balans.

Var och hämtade lite fotoalbum och smycken tillhörande mamma idag, hemma hos hennes sambo. Har mer som ska till mig, men jag orkar inte rota runt en massa just nu. Vi gick även igenom lite kort om hur vi vill att begravningen ska bli. Eller snarare hur mamma ville det. Hon har ju förklarat flera ggr vad som gäller. Så i morgon klockan 15 ska jag till Fonus och ordna med allt. Just nu känns det helt okej att gå dit, känns inte som jag kommer bryta ihop. Det får vi hoppas för jag har ingen med mig som kan ta över. Men jag räknar med mig själv.

Jag borde varit förberedd på att mamma skulle lämna mig eller oss i förtid. Jag har länge vetat att hon var sjuk och att det inte skulle leda till något annat än döden i slutändan. Men man kan nog aldrig förbereda sig. Hon var pigg så länge efter diagnosen, men efter det först började märkas fysiskt att hon var dålig så har allt skett så fort. Allt för fort. Inte för att man kan önska sig tid nog, men jag känner att vi har blivit berövade på en massa dyrbar tid.

Min blogg var lite sundare och trevligare för ett par veckor sedan. Men de som trälar sig igenom dessa dystra inslag får ha överseende med att jag faktiskt är ledsen. Jag må vara vuxen, men just nu känner jag mig som en ensam liten unge. Det spelar nog ingen roll hur gammal man är, en mamma är alltid en mamma.