1965 - 2010

Klockan börjar närma sig 6 på morgonen och jag har inte sovit mer än den korta kvarten jag somnade till brevid min son när jag skulle söva honom i gårkväll. Det kryper i hela kroppen på mig, samtidigt som jag känner mig helt utmattad.
Förra natten sov jag i 14 timmar i streck. Mycket ovanligt. Men förmodligen var det mer än välbehövligt. Den sista veckan har tärt på mig.

Den 22:e april ringer min mors sambo och talar om att mamma är väldigt dålig. Har ju tidigare berättat om att hon fick diagnosen lungcancer för ca ett år sedan, som sedan spridit sig till lever, skelett m.m. Den 19:e april hade hon varit på sin sista behandling i Linköping, som avbröts pga att den inte hjälper längre och sedan tisdagen dagen efter hade hon blivit sängliggandes. Hon hade fått hem en sjukhussäng så hon slapp den stela miljö sjukhus har att erbjuda.
Givetvis sa jag med en gång att jag skulle slänga mig i bilen och åka ner till henne.

Kände mig lite skärrad efter telefonsamtalet med hennes sambo och yrade mest runt hemma innan jag började få ordning på packningen. Efter ett par timmar ringer min mor och säger flåsande och pipande i telefonen att "du behöver inte komma ner, jag mår lite bättre nu ..."
Typiskt mammor.

Torsdagen gick åt till att planera och packa. Sedan for jag ner mot Västervik på fredagsmorgonen.
Min mor var en späd, grå liten sparv där i sjukhussängen som de ställt i vardagsrummet. Hon orkade ge mig en tunn kram och jag såg att hon blev glad över att jag var där.

Jag blev lite chockad, för hon såg sämre ut än jag väntat mig. Det har gått fort sen jag var hos henne sist.
Följande dagar spenderade jag vid hennes sida från morgon till kväll. Kände att hon blev sämre för varje dag. Det ända hon fick i sig var några klunkar juice emellanåt och förutom all morfin så fanns det inget annat hon åt.

Hela tiden ville jag säga att jag älskade henne och hur fin hon var och oftast fick jag svar, kanske inte alla gånger med ord, men med en blick och ett leende som sa "jag älskar dig med".

Jag har länge jobbat till och från inom äldreomsorgen och har för vana att sköta om de gamla, men att tvätta, byta blöja och sköta sin egna mamma går inte att jämföra. Hade hela tiden hjälp
utav hennes sambo som även är sjuksköterska, men såg på honom att hela situationen höll på att ta knäcken på honom. Jag blir lätt blockerad i sådana här tillfällen, jag har ingen kontroll och mina känslor stöts därför undan. Istället växer en enorm oro och ångest inombords på mig. Jag blir sömnlös och finner ingen som helst ro. Ser hela tiden bilden utav min mamma, hur hon ligger där i sängen jätte mager, utan hår, med en tom blick. Raka motsatsen till den färgglada och livliga människa hon egentligen är.

På tisdagskvällen den 27:e april, hade jag en mycket obehaglig känsla i kroppen. Jag satt och klappade på min mamma, pussade henne på kinden flera gånger men jag fick ingen som helst respons. Hon stirrade igenom mig, som att jag inte fanns. Hade tänkt att tillbringa natten hos mamma för att avlasta hennes sambo så han fick lite mer sömn, men hade glömt handla modersmjölksersättning till min Nellie, så jag fick bege mig tillbaka till barnens farmor igen och sova kvar där.

Vaknade strax innan 9 på onsdagsmorgonen den 28:e april. Låg kvar i sängen en stund och småpratade med snubben då det ringer på min mobil.
"Mamma" står det på telefonen och det högg till i magen på mig. Jag svarade och jag hörde mammas sambo snyfta i andra änden.
"Mia har dött nu"...

Innan klockan hunnit bli 10 hade vi hunnit ta oss dit. Mina tårar hade forsat oavbrutet sedan telefonsamtalet. Jag stormade in och slängde mig i min mammas famn. Har inte kunnat krama henne ordentligt på så länge pga smärtorna utav tumörerna. Men nu slängde jag hennes armar runt min hals och kramade henne så hårt jag bara kunde. Hon hade börjat bli ganska kall och jag pussade och kramade henne så mycket att hon nästan blev lite varm igen. Jag fick några timmar tillsammans med henne innan Fonus kom och hämtade henne. Det var så smärtsamt. Så obeskrivligt smärtsamt. Min mamma hann precis fylla 45 år. Hon var alldeles för ung för att redan lämna oss. Världen blev mycket gråare utan henne. Hon var så livfull och en sån färgstark människa.

Nu är jag inne på 4:e dagen utan henne. Har inte kunnat gråta sedan dagen hon lämnade oss. Det gör bara ont, men jag får inte ur mig det. Efter helgen ska jag ta tag i begravningen, känns tungt men det är ju ett måste.
Kan bara inte förstå att jag inte har en mamma längre. Att jag inte kommer kunna ringa henne mer. Jag kan inte förstå det.

Jag vill tacka alla som stöttar mig, spec Seppe som inte lämnat min sida en ända gång, som gör allt han kan för att underlätta, ge mig trygghet och kärlek. Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig nu?

Mamma, Jag älskar dig oerhört mycket.
Det har alltid varit Du & Jag. Vi ses igen.